sandraniilsson

Det är när man ser alla underbara bilder och läser om allt fantastiskt vi varit med om under alla de här åren man inser vad det är man blir tvungen att lämna bakom sig i samband med studenten. Vilka man lämnar bakom sig. Det är när man läser om den bästa dagen med stort D i ljusnan. Det är då man gråter hejdlöst. Det är underbart, men samtidigt en saknad som inte är utav denna värld. Det är nu livet börjar, det är nu vi ska börja leva. Det är nu vi ska "stå på våra egna ben" som Richard sa i sitt avslutningstal och jag viskade till Anna och frågade om jag inte kunde få stå på hennes iställlet. Det kändes då fan så mycket lättare än mina egna.